psykbryt,

Jag har inte glömt dig, du lever fortfarande, men kan du inte bara låta mig vara? Vet inte om jag orkar igen. Tror inte de, snälla, lämna mig ifred. Har kämpat nästan varje dag nu, och jag såg dig verkligen inte förens idag. Snälla, släpp mig!

Vet att du pyr i kroppen, vet att du finns där. Räcker inte de? Sluta!

Är utmattad, tom. Går inte att skriva ur sig känslorna längre, äta bort dem fungerar inte heller, gråta ur dem är meningslöst. Hjälp mig! Panik, ångest.. vart kommer de ifrån, ? kroppen är död, kinderna frysta till is, men tårarna fastfrusna som kristaller. Vart kommer all ångest ifrån? Du gjorde mig ju glad. Har varit så glad under veckan.
Låt mig slippa.. Funderar på att banka huvudet i väggen till skallbenet spricker, härligt lockande, men feghet tar över och jag blir liten. Låt mig vara så liten, nu och föralltid.